Min familj är en väldigt traditionsbunden familj. Vi tror hårt på att traditioner är till för att bevaras och därför så ser varje högtid likadan ut och ska innehålla precis samma saker. Det finns en viss tristess i det hela, men det är framför allt en trygghet också. Det betyder att man vet precis vad som händer och vet vad man har att förvänta sig. Våra traditioner är så inarbetade att alla vet precis vilka deras roller är. Pappa är den som står för matlagning och grillen på midsommar, det är han som är tomte och det är också han som ska ta den första sleven av gröten. Mamma är den som står för paketen, hon styr och ställer när saker och ting ska hända och det är en trygghet i sig, man slipper som barn till dem att ta ansvar över dagen och återgå till en mer ansvarslös tillvaro, som påminner om den som fanns när man var barn.

Jag tror att alla på något sätt behöver känna den här tryggheten som finns i barndomen, den du själv kände som barn där du kände dig säker, där världen inte var en skrämmande plats och man visste att man skulle må bra, bara man fick slänga sig i mamma eller pappas armar för en stund. Familjens traditioner är sådana tillfällen som gör att de minnena och känslorna kommer tillbaka, man blir påmind om hur det kändes, och om det än bara är för en stund så känner man att energi och kraft fylls på för att på nytt orka ta sig an vardagen och alla bekymmer som finns i den.