Det var den första semestern som jag har upplevt som inte har haft något med musik att göra. Att vara kvar hemma under juli månad var inte något alternativ. Det var helt enkelt den första sommaren utan Krokstrandsfestivalen. Och att driva omkring hemma, hela tiden medveten om att det en gång var en festival här var faktiskt lite plågsam, det kändes som att något saknades och en tom, död stad saknade sin livbringande puls. Därför kände jag att jag var tvungen att fly fältet nu i somras och förkovra mig på annat håll i världen, och ska jag vara ärlig så ångrar jag det inte ett ögonblick. Jag har länge tänkt resa utomlands och i somras var det perfekta tillfället.

Det blev med destination Paris. Jag har alltid närt en dröm om att få klättar upp för Eiffeltornet och det är en dröm som numera är besannad. Det var minst sagt en mäktig känsla att vandra upp för de där trapporna, så långt upp som man fick, och stå där och beskåda Paris från ovan. Det är med en härlig känsla som jag minns tillbaka på det, och även fast jag trängdes där med massa andra turister så var det ändå som att jag stod där ensam och drömde mig bort, hela tiden medvetandes om att jag gjorde något som jag länge längtat efter.

Jag passade dessutom på att äta gott och besöka en hel del klubbar som spelade fantastisk blues och jazz. Det var med andra ord en resa som gick i kulturens och musikens tecken, och även fast jag hade tänkt att besöka konstmuseet så blev det aldrig riktigt tid för det. Det får helt enkelt bli nästa gång, för Paris är en stad som jag kommer att återvända till.